Jorge Hernandez är Årets biomedicinska analytiker 2017

Jorge Hernandez, Årets biomedicinska analytiker 2017

IBL:s styrelse har utsett Jorge Hernandez på Diagnostiskt Centrum (Klinisk mikrobiologi) på Länssjukhuset Kalmar till Årets biomedicinska analytiker 2017. Jorge får utmärkelsen eftersom han är som en bra ambassadör för yrket, som visar att det både går att engagera sig i professionen och satsa på sin egen karriär. Laboratoriet har pratat med honom om utmärkelsen, resan från Pinochets Chile till det kalla men trygga Sverige, samt hur han ser på yrkets utveckling.

Först och främst, grattis till utmärkelsen Årets biomedicinska analytiker 2017. Hur känns det här?

–Tack så mycket! Det känns överraskande stort, utomordentligt bra och helt oväntat. Jag kan inte förneka att jag har lekt med tanken att någon gång komma så långt i professionsutvecklingen att jag kan kvala in som möjlig kandidat till Årets biomedicinska analytiker, men den tanken svävade närmare dröm än verklighet. Det här bevisar att drömmar kan slå in, och jag är tacksam i all ödmjukhet till att min nominering nådde ända fram och evigt tacksam till mina kollegor för motiveringen som gör mig rörd och stolt över mitt yrkesval.

I nomineringen från dina kollegor står bland annat att du är en ”stolt berättare av hur yrkesvalet för honom från Chile till Sverige och vidare i karriären till att bli den första disputerade biomedicinska analytikern i Kalmar län”. Kan du berätta om den resan för oss?
–1987 flydde jag från Pinochets Chile till ett främmande, kallt, tyst och tryggt Sverige. Det var april och Stockholm välkomnade oss alla fyra: mig, min dåvarande fru och två små barn på tre och fyra år. Vi lämnade Chile i all hast i samband med påvens besök till landet, alla fyra på samma familjepass med en enkel biljett till Skandinavien där andra asyl-chilenare väntade på oss. Från Stockholm fick vi åka till Öland och Byrum, mittemot Blå jungfrun där barnen sprang fritt under den varmaste sommaren vi upplevt i Sverige.

Chilenare och iranier som delade boende i ett pensionat vid raukarna på kusten. Utan att kunna varken svenska eller persiska väntade vi hela sommaren på att vårt asylärende skulle tas upp, men innan vintern kom fick vi och en annan familj från Chile flytta ända till Sundsvall och den kallaste vinter vi någonsin upplevt. Månaderna gick och väntetiden kändes oändlig. 1987 blev 1988, året som en folkomröstning sade nej till Pinochet, och vi väntade. 1989 kom och vi väntade fortfarande. Barnen hade lärt sig svenska och tolkade åt oss föräldrar i små och större ärenden, i detta för oss fortfarande främmande land. Vi hade ännu inte packat upp helt, i tankarna levde vi fortfarande i Chile, när vi fick positivt besked om uppehållstillstånd och äntligen en säker grund för att börja på nytt.

1989 räknar jag därför som min start i det nya landet Sverige. En start fylld med utmaningar som att lära sig ett nytt språk, hitta ett jobb, ha ett hem, ett socialt liv, samhällsengagemang och ett meningsfullt liv. All detta gick att uppfylla om man hade ett jobb, för att försörja sig och för att bidra till samhället. De två första åren i Sverige hade jag inte haft möjlighet till detta, då uppehållstillstånd och arbetstillstånd saknades.

Mitt fokus var nu att lära mig språket, validera mina universitetsstudier till en svensk motsvarighet och under tiden satsa på att jobba så nära hälso- och sjukvård som möjligt. Det blev ett par år inom långvård, som resulterade i både ett socialt engagemang, språkkunskaper och en meningsfull sysselsättning i väntan på chansen att börja jobba som biomedicinsk analytiker. 1990 kom utlåtandet från Universitet och högskoleämbetet att min chilenska utbildning motsvarade den svenska och att jag kunde tillgodoräkna mig 180 poäng som laboratorieassistent, och jag kunde börja söka jobb med detsamma. 1991 kom ett brev från Länssjukhuset i Kalmar om att jag var välkommen på en intervju med Gunnar Kahlmeter som var måndagschef på Klinisk Mikrobiologiska laboratoriet. Han anställde mig nästan direkt efter ett kort samtal och rundvandring på laboratoriet. ”Kan du börja på måndag nästa vecka?”, frågade han. En måndag i mitten av februari 1991 startade jag min resa som laboratorieassistent, som ledde mig in på banan att bli legitimerad biomedicinsk analytiker, magister i biomedicinsk vetenskap och så småningom doktorera i medicinska vetenskaper.

När vi kontaktade dig angående utmärkelsen så fick vi genast ett förslag tillbaka på vad titeln Årets biomedicinska analytiker skulle kunna innebära. Är det typiskt dig, att försöka hitta sätt att förbättra och utveckla det som hamnar framför dig?

–Inte i alla sammanhang men när det handlar om vår profession och utbildning som rör biomedicinska analytiker är jag alltid alert. Jag ser gärna att professionen utvecklas vidare i rätt riktning, och att det blir alltid förbättringar. Jag reagerar kraftigt varje gång jag ser att en eventuell försämring kan smyga sig in biomedicinska analytikers arbetsvillkor, lönevillkor eller arbetsuppgifter. Så här långt i biomedicinsk analytikers professionsutveckling har vi nått en självständig position och blivit ett eftertraktat yrke inom våra specialistområden inom biomedicinsk laboratorievetenskap. Jag vill se att den utvecklingen fortsätter framåt och uppåt så att vi inom den närmaste framtiden också når en värdering som motsvaras av lönen. Vi har en del kvar att kämpa för.

Ditt förslag handlar om att vara en ambassadör för yrket, och nomineringen från dina kollegor nämner dig som en ”fantastisk ambassadör för biomedicinska analytiker” direkt i första meningen. Vilken eller vilka frågor tycker du är viktigast att driva för yrkets framtid/utveckling? Och hur ska vi nå dit?

–Just nu är det professionsfrågor som rör biomedicinska analytikers arbetsuppgifter som kan sväva i farozonen. Från att vara en assisterande yrkesgrupp har vi tagit ett kvalitativt jättesteg både framåt och uppåt i professionens utveckling. Idag är vi både en eftertraktad och svårrekryterad profession. Vår kompetens behövs i biomedicinsk och laboratoriemedicinsk kärnverksamhet och därför måste man se till att lönevillkor, arbetsuppgifter och specialistutbildning säkras för att inte äventyra  den kvalitet och patientsäkerhet som garanteras av vår legitimerade yrkesroll. Vi kan endast nå dit om varje biomedicinsk analytiker identifierar sig med sin profession, agerar kollegialt med syfte att främja kollektivet för att försäkra att biomedicinska analytiker får den status, ansvar och värdering som de förtjänar.