”Att assistera var inte min grej”

Per Lindqvist valde en akademisk karriär och är nu Sveriges första professor i klinisk fysiologi med bakgrund som biomedicinsk analytiker.

I mitten av maj befordrades Per Lindqvist till professor i klinisk fysiologi vid Institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap vid Umeå universitet. Nu hoppas och tror han att hans utnämning ska kunna visa yngre kollegor att det går att göra en akademisk karriär som biomedicinsk analytiker.

Pionjärprofessor. Per Lindqvist är Sveriges första professor i klinisk fysiologi med biomedicinsk analytikerbakgrund.

– Oerhört skönt att det är klart. Formellt skrev rektorn under i måndags (13 maj), men det har varit en lång process, säger Per Lindqvist.
Det har gått över 30 år sedan examen från grundutbildningen, och vad det verkar är han nu landets första och enda professor i klinisk fysiologi med biomedicinsk analytikerbakgrund.

– Jag har letat och frågat och inventerat hos olika personer men jag har inte hört talas om n.gon annan. Det är ännu inte tradition att göra en karriär mot att bli professor som biomedicinsk analytiker på samma sätt som inom till exempel läkaryrket. Jag ser min befordran som en möjlighet för de unga som kommer efter. Jag tror inte man alltid har sett den här möjligheten.

 

DISPUTERADE FÖR 14 ÅR SEDAN

Per Lindqvist disputerade 2005 med avhandlingen Right Heart Function In Health And Disease. A Doppler Echocardiography And Doppler Tissue Imaging Study (Svensk titel: Högersidig hjärtfunktion hos hjärtfriska och hos patienter med hjärtsjukdom. En studie i Doppler-Ekokardiografi och Vävnads-Doppler) och blev docent 2009. Tanken på att bli professor dök upp längs vägen i takt med att han fortsatte forska.

– Jag insåg så småningom att jag hade det som krävdes för att i alla fall bli pr.vad. Huvudincitamenten är ju undervisning, bra forskning med viss volym, och att man har erhållit ett antal externa anslag i konkurrens.

 

STÖD FRÅN ARBETSPLATSEN

Efter examen från grundutbildningen i Umeå 1987, till det som då kallades laboratorieassistent, hamnade han i Sundsvall.

– Klinfyslabbet i Sundsvall var då ett av Sveriges modernaste, med en chef som hette Gunnar Sundström. Jag gjorde ett par kliniska år men kände tidigt att det här med att assistera inte var min grej, jag ville drivas av mina egna intressen. Arbetsplatsen och chefen hanterade det där bra, och med stöd därifrån var vi faktiskt två stycken biomedicinska analytiker i Sundsvall som disputerade vid ungefär samma tid. Sedan har nog resan varit lite mer komplicerad för oss som inte är läkare, i perioder kan man få känslan av att det finns de som tycker att ”det här ska väl inte ni hålla på med”, lite grann.

 

BRA GROGRUND I UMEÅ

Stödet från arbetsplatsen i Sundsvall var en viktig start på resan fram till professuren. I Umeå ser han goda möjligheter för biomedicinska analytiker som känner likadant som han själv gjorde för 30 år sedan.

– Jag tror inte att det är många klinfyslabb i Sverige som har sex stycken disputerade biomedicinska analytiker, och jag märker ju på de studenter jag undervisar att de inser att det är möjligt. även om det kan vara en väldigt lång resa. Den chef vi har just nu på klinfyslabbet här i Umeå får frågor från sina medarbetare om vidareutbildning till magister eller att kunna bli doktorand. Och hon skickar dem till mig för att diskutera en vidare plan. Och det tycker jag är väldigt häftigt. Så var det ju inte för tio år sedan, det fanns inte ens på tapeten då. Nu ser även landstinget fördelen med att ha välutbildade biomedicinska analytiker. Så är det här i Umeå och jag hoppas att det ska bli så på fler ställen.

Av: Marcus Rehnberg

Läs mer