Biomedicinska analytiker, professionen som äntligen fått ett välkommet erkännande ur en situation som ingen av oss egentligen vill vara i. Eller har vi fått ett erkännande? När vi som yrkesorganisation lyfter upp våra medlemmars roll för svensk hälso- och sjukvård avser vi att göra det för alla biomedicinska analytiker som finns inom olika discipliner. Det är egentligen ett fåtal som rent praktiskt jobbar med coronadiagnostiken, men alla är viktiga eftersom vårt arbete hänger ihop även om vi jobbar med olika diagnostiska processer. Även om det inte finns skyddade arbetsuppgifter så finns det enligt socialstyrelsens föreskrifter krav på legitimation för vissa yrken inom hälso- och sjukvård. Legitimationen ska vara en garanti för att personen har de kunskaper, färdigheter och egenskaper som krävs för yrket. Biomedicinska analytiker och läkare är de legitimerade professionerna på laboratoriet och besitter den kunskap och färdighet som krävs för säker diagnostik med hög kvalitet. Med andra ord, utan biomedicinska analytiker blir det ingen säker diagnostik.
När biomedicinsk analytiker blev ett legitimerat yrke sågs det som en möjlighet till ett större erkännande. Professionen har genom åren gjort många försök för att uppmärksamma konsekvenser av bristen på biomedicinska analytiker. Erkännande, karriärmöjligheter, vettig löneutveckling och kompetensutvecklingsmöjligheter är faktorer som skulle kunna råda bot på bristen och kanske få de som söker utbildningen att avsluta den och se det viktiga arbetet inom hälso- och sjukvård som ett attraktivt arbete med möjligheter. Tiden är knapp och åtgärder måste sättas in väldigt snart då inte ens antalet högskoleplatser matchar behovet på legitimerade biomedicinska analytiker de närmaste åren. ?
Under maj 2020 lanserade socialstyrelsen en checklista för patientsäkerhet under pågående covid-19-pandemi. I den belyses grundläggande förutsättningar och fokusområden för en säker vård. Med all respekt för den checklistan som faktiskt är oerhört informativ och välformulerad men inte en enda gång nämns hur viktiga diagnostikens processer är i dessa sammanhang, trots att det i sig är en förutsättning för säker covidvård. Ungefär samtidigt som denna lanseras talar vår statsminister om att masstestning är nästa strategi och att vi ska upp till 100 000 analyser i veckan och att man satsar miljoner på detta. Här någonstans brast kommunikationen och samverkan mellan politiker och vårdgivare. Det man inte förstår är att det tvärprofessionella team på respektive laboratorium har under de senaste månaderna ställt om hela verksamheten, kallat in personal, investerat i nya instrument och använt sin höga kompetens på ett innovativt sätt för att bistå vården med snabba och tillförlitliga metoder. Men det finns en gräns för hur hög kapacitet man kan uppnå och den gränsen var nådd för de flesta regionerna redan i maj. Den ligger långt under 100 000 tester i veckan om regionerna ska klara det utan att outsourca delar av diagnostiken.
I detta kan jag känna att det inte bara är biomedicinska analytiker som saknar ett erkännande, hela laboratoriet med alla professioner som måste samverka saknar erkännande. Kan det vara så att arbetsgivarna inom diagnostiken också saknade ett erkännande när de inte berörs av en checklista utgiven av en myndighet, eller att politiker tar beslut kring strategier som är ouppnåeliga även om man skjuter in miljoner? Är inte bristen ändå en del av problemet? För även om arbetsgivaren får möjlighet att anställa fler så är faktumet att det inte finns några att anställa, eller i alla fall inte matcha de löner biomedicinska analytiker får utanför hälso- och sjukvård. Något ledningen i alla fall kan hitta i socialstyrelsens checklista, som jag är tveksam till att många chefer inom diagnostiken har läst, är att det finns delar som är generella och viktiga för patientsäkerheten. Det är god säkerhetskultur, engagerad ledning och tydlig styrning samt adekvat kunskap och kompetens.
I veckan släppte vårdsektorn en utbildningsfilm om säkerhetsklimat och hur viktig arbetsmiljön är för god patientsäkerhet – att arbetsplatser med gott patientsäkerhetsklimat också har en god personalsäkerhet. När vi pratar personalsäkerhet menar vi både den fysiska och den psykiska säkerheten. Marianne Thörner, som länge forskat inom säkerhetskultur och säkerhetsklimat, säger i filmen att det handlar om att ha ett ledarskap som är väldigt engagerat för den här typen av säkerhet, att man är engagerad både för kvalitet i vården och för personalens bästa då personalen är en förutsättnings för kvaliteten. Men personalen ska ha adekvat utbildning och rätt kompetens för att kunna leva upp till politikers strategier med eller utan en pandemi.
Alla vill lösa situationen under pandemin, ingen vill göra fel eller vara en anledning till att patienter får fel svar, försenat eller uteblivet svar på covid eller någon annan analys. Då kämpar man och så kämpar man och så kämpar man… tills det inte går längre. Är priset värt det när politiker och tjänstemän talar olika språk, när arbetsgivaren utnyttjat alla sina resurser för att öka kapaciteten men ändå inte kan nå upp till behovet? Nu är strategin ett faktum och testerna har ökat markant de senaste veckorna. En region i taget får kritik för att testkapaciteten inte är tillräcklig. Vad gör det med dem som idag jobbar otaliga timmars övertid och förskjuter sin semester? Hur länge orkar biomedicinska analytiker? Nu säger professionen i VG-regionen ofrivilligt ifrån av ren utmattning och når ut till media med ett skrik som inte låter någon vara oberörd, och fler kommer att höras i media. IBL vill med detta inlägg tala för vår profession och hur viktigt det är att vi jobbar för att synliggöra er, erkänna er kompetens och behovet av er för en säker vård och fortsätta kämpa för karriärmöjligheter. Vi ser er, vi hör er och vi bryr oss om er och vi ska kämpa för att vi ska bli fler och inte färre. För utan biomedicinska analytiker finns det ingen säker vård.
