16 januari 2018 blogg

Engagemang leder till frustration – men skam den som ger sig

Blogginlägg av IBL:s styrelseledamot Maysae Quttineh med anledning av interpellationsdebatten om reglerad specialistutbildning för biomedicinska analytiker mellan riksdagsledamot Lena Asplund (M) och statsrådet Helene Hellmark Knutsson. 

debatt

Regeringen tillsatte i juli en utredning som ska se över utbildningar till specialistsjuksköterska. Utredaren ska bland annat analysera vårdens tillgång på och behov av specialistsjuksköterskor. Man har även valt att inkludera översyn av barnmorskeexamen och behov av specialisering av röntgensjuksköterskor. I december hölls en interpellation i riksdagen mellan Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning och riksdagsledamot Lena Asplund angående specialistutbildning av biomedicinska analytiker. Lena Asplunds fråga var:
Har de biomedicinska analytikerna glömts bort i direktiven till denna utredning, eller anser statsrådet att det inte behövs en specialistutbildning för de biomedicinska analytikerna?

Svaret på detta var inte vad jag hade önskat och frustrationen var ett faktum. 

Först och främst vill jag tacka Lena Asplund för sitt engagemang för biomedicinska analytiker och för sitt fantastiska framförande i riksdagen. Hon bevisar det jag tror att vi alla är medvetna om, ingen annan kommer att kunna föra vår talan förutom vi som tillhör professionen som dagligen driver och arbetar för att utveckla vården och erbjuda bästa möjliga för patienten. 

Helene Hellmark Knutsson, jag vill inte påstå att du inte känner till min profession men jag vill mer gärna bjuda in dig eller någon av de som jobbar med utredningen till att gå en dag i mina skor. Jag är rädd att det vi gör för vården ändå är bortom er förståelse. Biomedicinska analytikers huvudämne är biomedicinsk laboratorievetenskap och det är vi ganska ensamma om. I takt med vårdens utveckling har laboratorierna ökat kraven på kvalitetssäkring, dokumentation och produktion. Vi är en organisation som oftast beskrivs som förebild för övriga vården när det kommer till processtänk, standardisering och ständiga förbättringar med patienten i fokus. Vi har kunskapsbasen om hur människa, teknik och organisation och samspelet mellan dessa kan påverka riskbilden i en verksamhet, t ex risken för att ge fel blodtransfusion eller ställa fel cancerdiagnos och att systematiskt identifiera och analysera risker och föreslå åtgärder för ökad säkerhet och hållbarhet.

Jag hoppas och tror att du vet vilken kompetens som krävs för att lösa denna komplexitet i den dynamiska vården, utan att riskera patientsäkerheten. Då kan man ju tycka att om det redan funkar varför behövs reglering och specialisttjänster? Jo det är för just det Lena Asplund beskriver, vi är ett bristyrke med medellöner som bedriver ett av de viktigaste kugghjulen i hälso- och sjukvård. Vi är redan bra men med specialistkompetens skulle vi snabbare och säkrare utveckla de områden som regeringen idag satsar på för en effektiv och jämlik sjukvård. Jag pratar om ökat tillgänglighet och vårdgarantin i primärvården, standardiserade vårdförlopp, digitaliseringen, personcentrerad vård, minskad antibiotika användning och förhindra utveckling av resistens med mera. Allt detta och lite till ställer krav på kompetens och ansvar som endast kan uppnås genom att spetsa till kompetensen på laboratorierna.

Varför kan vi inte vara mera proaktiva och ta till vara drivkraften som idag jobbar för att påverka utvecklingen. Vår kompetens är viktig och vi är en profession som gör skillnad trots vår ”osynlighet” och med reglerad specialisering som anpassas efter verksamhetens behov skulle vi med stor säkerhet bidra till stora förändringar.
När interpellationen var klar kände jag en viss hopplöshet, en besvikelse över att regeringen inte lever som de lär.  Hur ska vården bli sammanhållen, jämlik, ohierarkisk och personcentrerad när ni gör skillnad på satsningar av livsviktiga professioner? Visserligen är en egen utredning inte ett helt negativt förslag men samtidigt riskerar vi som profession att vara flaskhalsen i vården istället för att vara en del i teamet runt patienten och i frontlinjen för utveckling av vården. Det finns en förankring hos både verksamhetsföreträdare och lärosätena att specialistutbildning för Biomedicinska analytiker behövs och vi får fortsätta det arbete och bygga vidare från där vi är. Vi antar denna utmaning och kommer att kämpa ända tills regleringen blir ett faktum.

Läs debatten i sen helhet på riksdagens webbplats