Text: Louise Spendrup

Att arbeta enligt barnkonventionen (som är en del av svensk lag sedan 1 januari 2020) är i sig en självklarhet och konventionen är tydlig. Men att samtidigt bemöta föräldrar som behöver ett annat stöd kan stundtals vara mycket svårt.

Barnkonventionen, del 3:

”Vid alla beslut som rör barn ska i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa”

Ja vad är barnets bästa? En förälder skulle måhända kunna känna att det bästa är att undersökningen eller provtagningen utförs så fort som möjligt för att påskynda utredning eller diagnos. Men vi kanske vill arbeta för att ett kommande besök skall vara lika odramatiskt som att gå till biblioteket, oavsett resultat. Och hur möts vi då i detta? Kan vi tillsammans ge det mer tid? Kan ni stöttande hålla handen och tala om vackra minnen medan vi, så smärtfritt och smidigt vi kan, gör allt det andra?

Barnkonventionen, del 12”:

”Barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör barnet. Hänsyn ska tas till barnets åsikter, utifrån barnets ålder och mognad”

Barnet kanske inte vill ta prover utan bedövning, även om det innebär att resultat då kommer först nästa vecka. Eller kanske inte vill göra undersökningen när inte pappa kunde vara med. Även om man som barn inte har hela bilden alla gånger så är deras hela bild något som vi måste ta i beaktning och väga in. Och vi är alltid på barnens sida, men i och med det även på föräldrarnas. Att rådgöra och avväga tillsammans med barnen gynnar oss alla i längden, även om det är påfrestande i stunden.

Barnkonventionen, del 13:

”Barn har rätt till yttrandefrihet; att tänka, tycka och uttrycka sina åsikter, med respekt för andra personers rättigheter”

Vi kan allt som oftast förstå vad de vuxna önskar utan att vi alltid behöver tala. En blick på klockan, en remisskommentar eller ett hungrig syskon i följe. Men vad funderar vår patient på? Hur känner hen? Vi vill veta detta för att kunna göra vårt bästa. För vården är inte något man en gång besöker, det är en organell i vårt samhälle och om vi kan undvika trauman och rädsla kopplat till detta så har vi kunnat möjliggöra en framtid med troliga vårdbesök som orsakar mindre friktion. Vi är med er föräldrar, framför allt genom att vara där för era barn när ni kanske går igenom fruktansvärda scenarier i era huvuden och därför kanske inte frågar hur den lille patienten känner. Vi förstår det, och ni behöver inte vara annat än just ett kärleksfullt stöd i dessa lägen. Vi har er rygg.

Vi är en del av vården som är allas, och den dagen era barn inte längre kommer med er i handen. Ja då är vi fortfarande här. För den lilla patienten, gammal som ung.