Svensk hälso- och sjukvård står inför flera utmaningar där kompetensförsörjning är en viktig sådan. På uppdrag av regeringen inrättades 2020 Nationella vårdkomptensrådet. Rådets uppdrag är att göra bedömningar av kompetensförsörjningsbehov och stödja beslutsfattare och andra aktörer på nationell och regional nivå, i frågor av betydelse för kompetensförsörjningen av hälso- och sjukvårdspersonal. I oktober 2021 publicerade rådet rapporten ”Statistikbaserade flödesbeskrivningar för yrkesgruppen biomedicinska analytiker”, som än en gång vittnade om bristen och de alldeles för stora avhopp som sker från utbildningen. Vi har även kunnat ta del av SACOs: “Lönar sig högre utbildning – Livslönerapport 2020”, där biomedicinsk analytikerutbildningen toppar listan som minst lönsam, och Universitetskanslersämbetets årsrapport 2021, som larmar om att antalet nybörjarstudenter måste öka med 82% för att möta behovet av nyexaminerade biomedicnska analytiker. Rapporterna talar sitt tydliga språk. Det måste bli mer attraktivt att utbilda sig till biomedicinsk analytiker. Att öka antalet utbildningsplatser, som flera utbildningar gjort, ger inte önskat resultat.
Viktiga insatser krävs
Pandemin har synliggjort professionen till viss del men det är en kortsiktig publicitet och det risken finns att effekten försvinner snabbt när pandemin är över. Det krävs två viktiga insatser för att statistiken ska börja peka åt rätt håll. Det första är en rejäl satsning på lönen, inte bara ingångslönen utan även en rimlig löneutveckling genom arbetslivet. Det andra är en karriärväg för biomedicinska analytiker genom reglerad specialistutbildning.
Men vem kan se till att blir möjligt? Arbetsgivare, lärosäten, yrkesorganisationer, fackförbunden eller regeringen?
Ingen av dessa kan ensam ta beslut, det krävs samverkan mellan alla aktörer för att det ska bli möjligt. En sak är säker, för att få regeringen att ta beslut kring reglering av tjänster krävs en utredning som visar att det finns ett behov. En utredning skulle tveklöst visa att arbetsgivarna ser behovet, att lärosäten kan erbjuda utbildning som motsvarar behovet, samt att det finns biomedicinska analytiker som vill vidareutbilda sig. Det sistnämnda är det enklaste att bevisa. Både IBL:s enkätundersökning och Vårdförbundets Novusundersökning visar att intresse finns hos majoriteten av nyutbildade biomedicinska analytiker. Under 2020 har sex medicinska fakulteter skapat en arbetsgrupp och diskuterat en nationell magister för biomedicinska analytiker. Utbildningen ska erbjuda specialisering inom flera områden inom både laboratoriemedicin och klinisk fysiologi. De är beredda att utveckla dessa program och samarbeta lärosäten emellan för att arbetsgivaren ska kunna utbilda efter verksamhetens behov.
Vad återstår? Jo, att arbetsgivarna börjar ta frågan på allvar och inventerar sina behov, både idag och om fem år, och vilka kompetenser som behövs i framtiden.
Värna om grunden till vår legitimation
Flera regioner har inrättat egna specialisttjänster för biomedicinska analytiker. Några av dessa är baserade på akademiska studier, andra på lång erfarenhet inom yrket. Vi står inför stora pensionsavgångar där yrkesskickliga biomedicinska analytiker, som knappt fått erkännande i vettiga tjänster eller i lönekuvertet, slutar. Läget är kritiskt och görs det inget snart står vi inför brist på både nya och yrkesskickliga biomedicinska analytiker. Att arbetsgivaren tvingats anställa andra yrkeskategorier var tänkt att vara en kortsiktig lösning men den kommer inte få ett slut om vi inte gör något. Sverige satsar på en kunskapsstyrningsmodell där målet är en mer kunskapsbaserad, jämlik och resurseffektiv vård av hög kvalitet. Även om det inte finns skyddade arbetsuppgifter är biomedicinska analytiker den enda professionen som är utbildad för att arbeta med analys- och undersökningsmetoder inom diagnostik på ett kvalitets- och patientsäkert sätt. Det är själva grunden till vår legitimation. Ingen påstår att vi inte behöver molekylärbiologer, kemister, undersköterskor eller andra viktiga funktioner som samverkar med vår profession. Men det är oerhört viktigt att chefer är medvetna om att vi inte kan ersättas utan anpassningar i arbetsuppgifterna.
Hur stora anpassningar klarar en verksamhet utan stora konsekvenser på kvalitet, tillgänglighet och inte minst arbetsmiljön?
