”Då fanns ännu ingen formell utbildning utan man gick kurser hos IBL:s föregångare”
Susanne disputerade 1994 och har även varit med om att bygga upp biomedicinsk
analytikerutbildningen vid Linnéuniversitetet.
Susanne Widell. 74 år, Rockneby
– Jag började som laboratorieassistent redan 1962 på Statens Rättskemiska Laboratorium. Då fanns ännu ingen formell utbildning utan man gick kurser hos IBL:s föregångare Svenska laboratorieassistentföreningen. Det var ett måste att uppgradera sina kunskaper för att få högre lön och mer ansvar. Då blev man automatiskt uppflyttad till högre tjänst och lön till skillnad från idag. Man blev förste laboratorieassistent eller forskningsassistent. Själv jobbade jag inom blodgruppsserologi.
När Rättskemiska flyttades till Linköping sökte jag in på Laborantskolan i Stockholm med inriktning klinisk kemi, en utbildning som då var två och ett halvt år. Jag kom in på yrket genom min mamma som var laboratorieassistent och vårdlärare i blodgruppsserologi. Jag jobbade på Rättskemiska på sommaren och älskade jobbet.
Som kunnig och erfaren respekterades jag alltid på medicinkliniken av läkare och forskare. Idag upplever jag att vi legitimerade biomedicinska analytiker inte respekteras av annan vårdpersonal på det sätt vi förtjänar. De tror att labbanalyser kan göras hur som helst.
På många vårdcentralslaboratorier ersätts vår yrkesgrupp med andra. De slarvar mycket och har ingen kunskap om preanalytiska felkällor och kan inte tolka analyssvar. Som patient ser jag många fel, och säger till. Det är faktiskt skillnad idag mot förr. Med corona hoppas jag insikten om hur viktig vår yrkesgrupp är för rätt diagnos, behandling och uppföljning.
”Min självkänsla som biomedicinsk analytiker växte varje gång jag lyckades lösa något viktigt”
Petra har jobbat som bland annat studierektor på Hälsohögskolan och laboratoriedirektör i Region Jönköpings län.
Petra Lindberg, 68 år, Jönköping
– Mitt första jobb var på ett litet laboratorium i Alvesta som arbetade med mikrobiologi inom veterinärmedicin och livsmedelskontroll. Mitt intresse för laboratoriearbete hade väckts där redan före utbildningen och det var där jag gjorde mitt yrkesval. Ett val jag aldrig ångrat. Jag minns att jag tyckte de fina bakterienamnen lät som poesi i mina öron, särskilt Clostridium difficile. Och så den spännande väntan över natten på vad som skulle växa på alla plattorna. Det var också fantastiskt att få göra allt från början. Vi gjorde egna odlingsplattor, pasteurpipetter och även bomullspinnar. Ingen som jobbar på labb idag tror väl att det är sant, men så var det där på sjuttiotalet. Idag finns inte ens byggnaden kvar.
Förhoppningsvis har synen på biomedicinska analytiker ändrats i takt med att man tar sig fram och blir synlig inom till exempel akademin. För de biomedicinska analytiker som inte får tidningsrubriker gällde detsamma då som nu, att göra sig synlig i vården. Det naturliga sättet är kontakter med vårdens aktörer. Kunder har jag valt att kalla alla som har behov av laboratoriets tjänster. I så gott som alla sådana kundkontakter värderas man högt. Det förutsätter förstås att man lyssnar och försöker förstå vilka behoven är och att vara beredd att försöka lösa frågorna tillsammans med kunden. Det var som sagt så redan när jag började jobba. Min självkänsla som biomedicinsk analytiker växte varje gång jag lyckades lösa något viktigt tillsammans med kunden. Det var förstås för att jag kände att det hjälpte patienten till diagnos och rätt behandling. Uppskattningen från sjuksköterskor och läkare värmde gott.
”Att apparaten kanske inte var rätt kalibrerad eller godkänd för patientprover spelade mindre roll, jag hade hamnat rätt”
Agneta gick i pension 2019 efter många år som biträdande verksamhetschef på laboratoriemedicinska kliniken vid Universitetssjukhuset i Örebro.. Hon var ordförande för IBL 2014-2019.
Agneta Colliander, 66 år, Örebro
– Innan utbildningen arbetade jag på ett laboratorium för markvetenskap där jag lärde mig praktiskt labbarbete. Helt såld sökte jag laboratorieassistentutbildningen, då en specialistutbildning i gymnasieskolan. Nästan hela klassen hade gått naturvetenskaplig linje och hade mycket tillgodo när det gäller teorin, jag hade praktisk erfarenhet. Med inriktning klinisk kemi sökte jag mig till ”stora C”-labbet på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Efter introduktionen var det dags att arbeta helg efter ett par veckor. Nervöst, men det gick bra förutom att IL-flamman trasslade. Jag fick inte igång den – med hundratals Na och K som skulle köras. Jag hittade en äldre spektrofotometer, som vi använt under utbildningen, så jag startade den och körde alla prover. Fulla bänkar med små E-kolvar. Efter helgen kände jag mig som superproffs och mycket nöjd med mig själv. Att apparaten kanske inte var rätt kalibrerad eller godkänd för patientprover spelade mindre roll, jag hade hamnat rätt.
När jag började uppfattade jag inte hur okänt yrket var för allmänheten, jag var med och tog blodprover så patientkontakten fanns. Lönemässigt räknades vi som specialistutbildade sjuksköterskor vilket också var en statussignal. Först efter strejken 1977 uppfattade jag hur okända vi ändå var och jag har under många år kämpat för att vi ska synas och få utrymme. Media har klumpat ihop våra yrken med andra inom vården och det ger ju inte allmänheten någon större kunskap om oss. Men nu har väl ingen missat att biomedicinska analytiker är en viktig del av vården och vad bristen kan få för konsekvenser.
