Under coronapandemin har vår profession, kanske för första gången någonsin, fått stå i rampljuset. Helt plötsligt var alla ögon vända mot labben, som över en natt fått påbörja analyser av tusentals prover från masstestningar. Helt plötsligt vet samhället vad en biomedicinsk analytiker är och gör, istället för att se ut som frågetecken när man berättar om sitt framtida yrke. Jag är glad att vår profession får den uppmärksamhet den förtjänar, men med rampljuset kommer press och minst lika mycket kritik. För vem kritiserar man när något går fel? Den som syns.
En positiv aspekt av rampljuset är att antalet sökande till utbildningen är högre än på flera år. Och tack och lov finns det gott om jobb efter examen – det behöver man inte oroa sig för. Men många nyexaminerade vill inte jobba på rutinlabb. Varför är det så? Min gissning är lönen och en löneutveckling som motsvarar nästan ingenting med tanke på den ekonomiska inflationen. Efter att ha slitit sig igenom en stenhård och avancerad utbildning känner man att man förtjänar mer. Och det gör man verkligen. Samtidigt kan det Saco nämner i sin livslönerapport vara en av många anledningar till varför blivande studenter vänder blicken bort från biomedicinsk analytikerutbildningen och istället väljer en annan väg.
Samtidigt – inom vården, för politikerna och resten av samhället – är vårt yrke fortfarande osynligt, nedvärderat och oprioriterat till det yttersta. Någon skulle kunna tro att allt vi gör om dagarna är att stoppa in provrör i en maskin och trycka ”start”. Men detta livsviktiga yrke är betydligt mer krävande än det, och det krävs att fler inser det. Det görs enorma satsningar på kompetensutveckling för läkare och sjuksköterskor, men inte ett enda ord nämns om biomedicinska analytiker. Många andra professioner uppmanas av arbetsgivaren att vidareutbilda sig, och får ofta också ekonomiskt stöd till det.
Inom vår profession är det istället eget intresse och vilja som driver kompetensutveckling som samtidigt är ekonomiskt belastande för den enskilda individen, eftersom det är mer ett undantag än regel att utvecklingen sker på betald arbetstid. Att specialisera sig måste vara lockande och ge karriärmöjligheter, istället för att vara en förlustaffär och en evig fråga om det ens lönar sig. Det måste finnas specialisttjänster där kompetensutveckling efterfrågas och belönas.
Under min utbildning har jag både sommarjobbat och varit ute på VFU på diverse rutinlabb, runt om i Sverige. Samtidigt som vi har alla dessa frågor och ett tydligt behov av förbättring, har jag sett ett tydligt samband som kopplar samman alla medarbetare jag träffat. De som jobbar där älskar sin profession och sin yrkesidentitet. Det är personer med alla möjliga åldrar och bakgrunder, som kommer samman för att utgöra en livsviktig roll inom vården och samhället. Som tar sin roll seriöst men samtidigt har otroligt roligt på sin arbetsplats. Som alltid gör sitt yttersta för patienten. Allt detta får mig att vara stolt över mitt yrkesval.
Oavsett hur framtiden för vår profession ser ut, kommer jag alltid vara stolt över oss. Vår profession är inget man väljer för att bli rik. Det är inte heller ett yrke där man kommer vara den som först syns utåt och får allt beröm. Samtidigt är det ett yrke som gör enorm skillnad för den enskilda patienten, likväl som för hela samhället. Så, politiker och arbetsgivare, det är dags att på riktigt erkänna hur viktiga biomedicinska analytiker är för vården och samhället i sin helhet. Utan oss finns ingen säker diagnostik.
Utan oss försvinner förebyggande screeningar, hälsoundersökningar och andra analyser som endast biomedicinska analytiker är utbildade till att utföra. Därför, istället för att bara ge oss en klapp på axeln, är det dags att tacka med lön.
Och sist men inte minst, till alla kära biomedicinsk analytikerstudenter, nyexaminerade och dem som arbetat inom professionen ett flertal år – var stolt och fortsätt kämpa.
Till alla som jag träffat ute på labben under VFU – fortsätt inspirera studenter som mig och ge oss hopp, fortsätt ha den här fantastiska attityden och glöm inte hur mycket ni betyder, även om det inte sägs ofta nog.
Vi är en profession som gör skillnad. Och vi själva behöver en förändring för att vi ska kunna fortsätta göra skillnad.
