”Öppna dörrar, transparens och en tydlig kommunikation brukar lösa de flesta problem”

Text: Frida Johansson, studerande på biomedicinsk analytikerprogrammet vid Högskolan Kristianstad

När jag blev tillfrågad om att bli studentkrönikör så var tanken att jag skulle skriva om hierarkin inom vården, men för att vara helt ärlig så har jag bara erfarenheter från en kort praktikperiod under hösten och ingen tillfrågad har hittills heller velat uttala sig i frågan. Även om det är ett väldigt intressant ämne att sätta sig in i, så känner jag att det just nu finns andra saker som är viktigare att skriva om. Jag har i skrivande stund 96 dagar kvar till examen och just nu måste jag erkänna att en viss vilsenhet och en gnutta besvikelse har infunnit sig.

Varför känns det så här? Det finns ju gott om jobb att söka efter examen, det är bara att läsa på Platsbanken eller andra sidor för jobbannonsering. Men ändå ligger främst vilsenheten där som en grå dimma och skymmer sikten in i det framtida yrkesliv som väntar. Den borde ju se ljus ut med tanke på att biomedicinska analytiker är ett bristyrke.

Berätta för oss om yrket

När jag sedan sätter mig ner för att bryta ner vad den här känslan grundar sig i, landar jag rätt snart i att det finns en basal del som jag saknat under utbildningens gång som för mig hade varit väldigt värdefull. Nämligen att yrkesverksamma legitimerade biomedicinska analytiker kommer ut till oss studenter och berättar om yrket, valmöjligheterna och karriärvägarna.

Nu kan jag bara tala för hur det sett ut på min högskola, men ingen har besökt oss och vad det beror på står skrivet i stjärnorna. Brist på tid eller brist på intresse? Som student kan man bara spekulera. Jag vill ju tro att jag valt en utbildning som öppnar dörren till en massa olika möjligheter, jag är nämligen allt som oftast en riktig optimist. Men även den lilla optimisten i mig börjar känna vissa tvivel när det är så tyst från arbetslivets aktiva biomedicinska analytiker. Vi studenter behöver er, vi behöver få träffa er och höra hur er vardag ser ut och vi behöver få veta vad det är som driver er till att gå till jobbet varje dag. Kom ut till oss och berätta och ju tidigare i utbildningen som det sker, desto snabbare får vi studenter svar på varför vi gör det vi gör.

Var är näringslivet?

IBL:s studerandekrönikör Frida Johansson

Idag när jag reflekterar över alla ämnen jag avverkat under programmets gång, så känns det som om vissa kurser blivit som en parentes i en utbildning som medvetet verkar styras mot ett yrkesliv på ett labb inom vårdapparaten. Det råder inget tvivel om att det behöver rekryteras fler biomedicinska analytiker till labben på sjukhusen, men vissa vill kunna välja en annan väg och ändå kunna utbilda sig till legitimerad biomedicinsk analytiker.

Ibland är jag till och med så konspiratorisk att jag misstänker att näringslivets privata aktörer medvetet inte bjuds in för att vara med och utveckla programmets innehåll för att konkurrensen då skulle bli ännu större om de studenter som faktiskt väljer att läsa till biomedicinska analytiker och tar ut sin examen. Men ju fler som vet vilka vi är och vad vi kan, desto större uppmärksamhet får yrket och därmed utbildningen.

Jag tror att det är viktigt att inspirera oss studenter till att först och främst söka utbildningen och sedan hålla studenternas intresse vid liv genom en kontinuerlig kontakt med arbetslivet. En intressant fråga är till exempel hur det är att jobba som biomedicinsk analytiker i andra länder. Att öppna de internationella dörrarna kan vara väldigt lockande. Eller varför inte låta det sista året ge studenterna en större möjlighet att forma sin utbildning inför ett kommande arbetsliv, baserat på studentens egna intressen inom yrkesområdet. Öppna dörrar, transparens och en tydlig kommunikation brukar lösa de flesta problem.