Att det råder en extremt stor brist på läkare, sjuksköterskor och barnmorskor inom den svenska hälso- och sjukvården är det nog ingen som har missat, oavsett om man själv tillhör branschen eller inte. Men hur många utomstående vet om att denna personalbrist i allra högsta grad även innefattar biomedicinska analytiker? Den nyligen publicerade rapporten ”Bedömning av tillgång och efterfrågan på legitimerad personal i hälso- och sjukvård samt tandvård” kastar nytt ljus på detta problem. I rapporten bedömer Socialstyrelsen att 18 av 21 regioner har en högre efterfrågan än tillgång på biomedicinska analytiker. Med vårdens framtid i åtanke är detta en väldigt skrämmande verklighet, men tyvärr ingen nyhet för varken anställda, nyexaminerade eller oss studenter.
I samband med den rådande pandemin och all den uppmärksamhet som biomedicinska analytiker fått under det senaste året, har antalet sökande till utbildningen ökat markant jämfört med året innan. Detta kan, vid första anblick, låta som en perfekt lösning på personalbristen – om man bara utbildar fler så blir allt okej. Spontant tycker jag det låter som en alldeles för simpel lösning på ett komplicerat problem, vilket också påpekas i Socialstyrelsens rapport. Självklart är det en del av hela processen, men det krävs mycket mer än bara det. För att minska bristen på biomedicinska analytiker inom regionerna krävs åtgärder som lockar tillbaka den legitimerade personalen som valt att jobba inom den privata sektorn.
Hur gör man det då? Om man försöker sätta sig in i varför så många i slutändan väljer en privat anställning över en regional sådan blir en av de första tankarna att det handlar om lönen. En regional löneutveckling som motsvarar nästan ingenting i relation till den ekonomiska inflationen är ju inte särskilt lockande, eller hur? Efter att ha slitit sig igenom en stenhård och utmanande utbildning, och efter att ha samlat erfarenhet till höger och vänster känner man att man förtjänar mer. Och det gör man verkligen. Samtidigt som man vill locka tillbaka privatanställd personal, måste det även göras ytterligare satsningar för att behålla den personal och dra nytta av den kompetens som redan finns inom den regionala sektorn. Det görs enorma satsningar på kompetensutveckling för sjuksköterskor och barnmorskor, men inte en enda tanke ägnas åt biomedicinska analytiker.
Att främja den kompetens som finns på arbetsplatsen handlar dock inte endast om vidareutbildning av personal, utan kan också innefatta andra aspekter som exempelvis tillämpning av nya arbetssätt. Hela vårt samhälle håller, sakta men säkert, på att digitaliseras och sjukvården är inget undantag. I takt med detta förändras många arbetsplatsers tekniska kompetensbehov. Det är 0lätt att arbetsgivarna ser den nya generationen som generellt mer teknisk och därför kapabel till att själv ta hand om automatiseringen, men det är viktigt att alla medarbetare engageras i utvecklingen. Inte bara för att öka delaktigheten i personalstyrkan, men även för att behålla en god arbetsmiljö där medarbetarna är villiga att dela med sig av sin kunskap. Även om biomedicinsk analytikerutbildningen ger behövlig teoretisk och praktisk kunskap, lär man sig inte på riktigt förrän man kommit ut i arbetslivet. Därför behövs alla, nyexaminerade som rutinerade, eftersom en god kompetensförsörjning handlar både om att rekrytera ny personal och att på bästa sätt använda befintlig kompetens.
Inom vissa regioner har man försökt lösa bristen på biomedicinska analytiker genom att göra om tjänster och istället anställa andra, liknande, yrkesgrupper. Detta är något som vid första ögonkastet inte känns alltför allvarligt, men som i själva verket är ett problem. Att se andra yrkeskategorier utföra arbetsuppgifter som påstås kräva en legitimation känns väldigt nedslående för vilken biomedicinsk analytiker som helst, men ännu mer för studenter som snart ska ut i arbetslivet. Dels underminerar det yrkets attraktivitet, och dels motkämpar det försöken att rekrytera nya biomedicinska analytiker.
Alla dessa argument och tankar har man hört förut, och säkert mer än en gång. Och jag vet, ibland kan det kännas lite hopplöst. Men med allt detta i åtanke, vill jag ändå påpeka hur viktigt det är att vi studenter och nyexaminerade ställer krav när vi ska ut i arbetslivet. Vi måste alla hjälpas åt och kämpa för att biomedicinsk analytiker ska bli en yrkesgrupp som syns. En yrkesgrupp som är högt värderad. En yrkesgrupp som prioriteras. Både för vår egen skull, men också för framtiden och de som kommer efter oss.
