Nu sitter jag här, framför datorn, igen. En vecka kvar till inlämning av examensarbetet och mindre än tre veckor kvar till examen. Det är en väldig blandning av känslor – lycka och lättnad över att jag snart är klar, stolthet över att ha klarat mig så här långt men samtidigt också lite ångest inför hur framtiden kommer se ut. Och definitivt vemod över att detta kapitel i livet håller på att ta slut.
Vart har tiden försvunnit egentligen? Det känns som det bara var igår jag satte foten på universitetet för första gången, lika nervös som alla andra som var där. Som om det bara var igår jag för första gången småpratade med de främlingar som jag nu ser som mina närmaste vänner.
Tentor, inlämningar, presentationer och ett oändligt antal föreläsningar. Mycket skratt och mycket tårar. Fantastiska minnen. Världen som vänts upp och ner av en pandemi. Universitetet som stängde ner, och halvvägs igenom utbildningen blev allting digitalt. Munskydd och social distansering är det nya normala. Det har hänt en hel del under dessa tre år och det blev inte riktigt som förväntat, på både gott och ont.
Samtidigt som jag vill ta mig tiden att reflektera över hela den här studietiden, vandrar mina tankar hela tiden tillbaka till en och samma sak – examensarbetet. De senaste veckorna har i princip bara bestått av tre saker – (1) sömn, dock alldeles för lite av det, (2) kaffe, i alldeles för stora mängder och (3) ett konstant öppet Word-dokument innehållandes timmar av laboratoriearbete och skrivande. Att genomföra examensarbetet har varit som en berg-och-dalbana. En otroligt rolig och givande, men samtidigt stor och lite överväldigande sådan.
I början av utbildningen känns det där med examensarbetet så avlägset och, ärligt talat, väldigt oklart. Det är något som ska göras någon gång i framtiden, men man vet inte riktigt hur. Allt man vet är att man först måste ta sig igenom allt annat och nå toppen. Sedan kommer helt plötsligt den stunden då allt börjar och därifrån blir det bara full fart framåt. Det är likt känslan av en berg-och-dalbana i högsta fart neråt, när man är extatisk men samtidigt har en liten stressklump i halsen.
Jag fick, i mitt arbete, möjligheten att genomföra en studie som en del av ett större forskningsprojekt. Under de få veckor jag spenderat på labbet har det varit mycket självständigt arbete, men det har även varit stunder när allt varit helt nytt och jag istället bara fått titta på för att lära mig så mycket som möjligt. Den resterande tiden har ägnats åt att skriva, och man inser snabbt att denna process tar mycket längre tid att än vad man först trott. Men, allt som allt är examensarbetet egentligen bara en extra stor laborationsrapport…
Det är vad man intalar sig själv när man når nästa stoppunkt och tänker ”hur ska detta gå?”. För den här gången är det på fullt allvar. Den här gången vill man verkligen att det ska vara så bra som möjligt, att det ska vara perfekt.
Men om jag ändå ska försöka reflektera över dessa tre år och se tillbaka på utbildningen i ett större sammanhang, inser jag att ju mer jag fått lära mig under dessa år, både inom diverse ämnesområden och yrket i sin helhet, desto större respekt har jag fått för alla mina framtida yrkeskollegor. Biomedicinska analytiker har en oerhörd kunskap inom så många olika områden, och ändå tror många att det enda vi gör är att stoppa in prov i maskiner. Under coronapandemin har vår profession äntligen fått stå i rampljuset och samhället har, kanske för första gången någonsin, fått en någorlunda uppfattning om vilka biomedicinska analytiker egentligen är. Detta är oerhört glädjande för studenter som mig, som snart ska ut i arbetslivet. Men vi har också en lång väg kvar att gå.
Vi behöver fortsätta kämpa med att synliggöra yrket och för att människor ska inse hur livsviktigt det vi gör är. Det kommer alltid vara en kamp, men den är 100% värd det.
Som en avslutning vill jag passa på att tacka mina fantastiska program och kursledare, föreläsare och alla andra som förmedlat sin kunskap. Alla handledare och kollegor på VFU:n som spridit glädje och delat med sig av sin passion för yrket. Alla underbara vänner jag fått lära känna, och alla minnen vi skapat tillsammans. Tack för alla tårar och alla skrattanfall. Tack för alla långa timmar på biblioteket och för alla spontana äventyr. Ni alla har gjort dessa tre år fantastiska. Tack för allt.
Sist, men inte minst, vill jag också tacka för mig och för att jag fått denna fantastiska möjlighet och ära att få dela några av mina tankar och upplevelser här i Laboratoriet. Nu är det dags för mig att stänga ner datorn, och lämna över pinnen till nästa studentkrönikör.
HA EN FANTASTISK SOMMAR NU OCH TA HAND OM ER!
