21 oktober 2020 Nytt från Laboratoriet, studentnytt

Tufft och ensamt – men värt det

Laboratoriets nya studerandekrönikör Magda Niewolik skriver om distansstudier och vikten av de kontakter som knyts under studieåren.

Nu sitter jag här igen, hemma vid skrivbordet med kaffekoppen i ena handen efter att ha rullat ur sängen fem minuter innan. Inget smink och håret uppsatt. Eventuellt en finare tröja på, annars är det mjukiskläder som gäller. Ännu en digital föreläsning där knappast någon har sin kamera på och det enda som hörs är föreläsaren. Det är detta som studierna har blivit. Inget prasslande eller viskande i föreläsningssalen, inget skrattande som fyller korridorerna på rasterna, ingen att tävla om sittplatser under lunchen med.

Distansstudier har varit en omväxling som väckt både positiva och negativa känslor. Det finns en ny sorts frihet i att kunna bestämma själv när och var man vill lyssna på föreläsningarna och plugga. Allt man gör är på sina egna villkor – på gott och ont. Förutsättningen är ju ändå att man har tillräckligt med självdisciplin och motivation till att göra allt detta själv, till att faktiskt gå upp i tid och faktiskt sätta sig med plugget åtminstone några timmar per dag. Jag känner mig inte ”tvungen” att göra saker just nu och då längre, vilket har markant ökat risken för prokrastination. Ju längre tid som passerar, desto mindre motivation finns kvar. Utan att vara för dramatisk, så känns det nästan lite hopplöst ibland. Fokuset försvinner väldigt fort om man inte håller tag i det.

Samtidigt känns allt väldigt instängt, vilket det absolut är, i alla fall för min del. Den dagliga dosen av socialt liv försvinner till viss del, även om man försöker träffas eller plugga tillsammans online. Men det är ju inte samma sak, och det tror jag de flesta börjat känna av mer och mer.

Vi är lyckligt lottade

Jag har precis börjat termin fem, alltså slutspurten av utbildningen. Under de två studieåren har jag lärt känna många människor och hittat vänner för livet. Det är främst tack vare dem, och faktumet att jag engagerat mig i studentkåren, som jag inte upplevt omväxlingen till distansstudier vara så hemsk som jag hört andra säga. Det finns alltid någon man kan ringa för att plugga, småsnacka med eller till och med träffas någonstans. Jag är så tacksam för det, samtidigt som jag börjar tänka på alla de studenter som påbörjar sina utbildningar nu, mitt under en härjande pandemi. Jag vill ändå påstå att vi är lyckligt lottade här i Sverige, eftersom vardagen ändå känns relativt normal.

Visst, många av Sveriges lärosäten har återgått till undervisning på campus, men andra har istället bestämt sig för att hålla allt digitalt. Och ett av problemen som många verkar uppleva är att det blir betydligt svårare att knyta kontakter med klasskamrater. En stor del av att plugga på universitet är ju ändå alla man får träffa. Det ser säkert väldigt annorlunda ut för många, men för min del är det superviktigt att ha någon att kunna plugga med. Oavsett om det är en kurskamrat som läser samma sak, eller om det är någon från årskursen över eller under. Och jag vet många som känner likadant – att ha någon att plugga med kan verkligen förändra och förbättra ens prestation och resultat.

Viktiga kontakter på universitetet

Som en del av insparkskommittén för nya studenter på mitt universitet, har jag väldigt tydligt märkt hur glada och tacksamma de är över att någonting är som normalt. Att det inte blivit inställt, som allt annat. Att de får en chans att träffa nya människor på riktigt och knyta kontakter som, i längden, gör studierna så mycket enklare. Kontakter på universitet kan även vara anledningen till varför man stannar kvar på utbildningen.

Självklart ska man studera det man vill och välja karriär utifrån vad man själv känner, men att ha medmänniskor vid sin sida när skolan känns tuff är en enorm lättnad. Jag har själv ibland velat om detta egentligen är något för mig. Det har varit ett flertal tillfällen där jag ställts inför en svår och krävande kurs, men när jag såg mig omkring och såg att alla andra är i samma båt och är villiga att hjälpas åt, kändes allt betydligt bättre.

Att många hoppar av utbildningen är ett problem som tyvärr alltid är aktuellt. Risken att det blir ännu mer avhopp i år finns, och det är upp till både skolan men även äldrekursare som mig själv att söka kontakt med de nya, eller hjälpa dem och ge dem verktyg för att knyta dessa kontakter själva. Så visst, distansstudier kan kännas tuffa, ensamma och som om ingen motivation finns kvar.

Men det är värt det.

Det är värt det för känslan att man kommer kunna hjälpa människor i framtiden. Det är värt det för alla människor man träffat. Det är värt det för alla tårar och alla skrattanfall. Det är värt alla dessa känslor, och så mycket mer.

Fem frågor till Magda Niewolik – Laboratoriets nya studerandekrönikör

Vilka ämnen kan vi förvänta oss att få läsa om?

– Först och främst kommer jag att ta upp ämnet som alla redan pratar om – corona. Hur studierna påverkas och hur det känns när allt är på distans. Dessutom vill jag diskutera hur det är att sommarjobba inom yrket jämfört med VFU. Förutom det flera andra ämnen, men man ska ju inte avslöja allt från första början, eller hur?

Du sitter med i utbildningsrådet på universitetet och är aktiv i studentkåren. Kommer den typen av engagemang naturligt för dig?

– Jag skulle vilja säga att det kommer väldigt naturligt för mig, ja. Det går att påstå att utbildningsråd och att vara aktiv inom det studiesociala är två helt olika saker, och det stämmer. Samtidigt så känner jag att jag kan hjälpa studenter på flera olika sätt. Både med deras utbildning och frågetecken som uppkommer på den fronten, och genom att uppmuntra till att knyta nya kontakter.

Varför blev det biomedicinsk analytikerprogrammet för dig?

– Det började för väldigt länge sedan när jag som liten började kolla på Sherlock Holmes som sedan följdes av flera medicinska och kriminaltekniska TV-serier. Jag tyckte alltid att det var fruktansvärt fascinerande hur de kunde analysera minsta möjliga upphittade spår och få fram så mycket viktig information. Det är därifrån jag hamnade på laboratoriemedicin- och forensikerspåret. Relativt skilda ämnen som ändå har så mycket gemensamt. Själva yrket biomedicinsk analytiker hörde jag nog inte talas om förrän jag faktiskt skulle söka en utbildning som passade in på vägen jag ville ta. Jag pluggade Criminology and Forensic Studies i England, men hade bestämt mig för att komma tillbaka hem till Sverige och fortsätta på ett liknande spår.

Relativt många avbryter utbildningen, har det känts rätt hela vägen för dig?

– För min del har det känts rätt hela vägen och det gör det fortfarande, tack och lov. Visst stöter man ibland på en riktigt tuff kurs och börjar fundera på om det faktiskt är rätt, men så inser jag att andra känner likadant och då hjälps vi åt för att klara av det. Men jag kan förstå varför vissa väljer att avbryta utbildningen, speciellt om man inte riktigt undersökt ämnet och programmet och efter ett tag inser att det man föreställt sig inte stämmer överens med vad utbildningen faktiskt är. Den som då väljer att hoppa av ska inte känna sig dålig. I slutändan är det ett val utifrån vad som känns rätt, och det är det viktigaste.

Har du någon plan för karriären efter examen?

– Jag börjar misstänka att jag har alldeles för många idéer och planer, haha. Det finns ju så många valmöjligheter! Den högst prioriterade planen är nog att söka in på masterprogrammet ”Forensic Science” i Uppsala, och se vart det tar mig. Annars har jag fastnat väldigt mycket för klinisk kemi, hematologi och liknande ämnen. Så, vare sig det blir på rutinlabb, rättsmedicin eller NFC, kommer jag sträva efter att jobba med just något i den riktningen.